Här tänker jag berätta lite om min Nepal-resa i november 1999.
Under sommaren –99 hade jag en del jobb som var lämpliga att göra under semesterperioden varför jag hade mer än två semesterveckor kvar att ta ut. När jag i början på september började bläddra i resekatalogerna hade jag ingen aning om vart det skulle bära iväg.

Eftersom jag inte är särskilt intresserad av att ligga och bränna ryggen, med tårna i vädret så sökte jag mera åt upplevelse/äventyrshållet. Rundresa i Kina, Australien eller USA var tänkbara mål. När jag bläddrade i TEMA-resors katalog råkade jag se en resa med namn Vandring i Nepal. Denna hittade jag sen tillbakas till. Den här resan vill jag göra, och det är bäst att göra den innan jag blir för gammal och lat. Biljetten köptes, och först sedan började jag fundera över vad resan skulle innebära.

På biblioteket fanns inte så mycket tillgängligt, och inne över Nepal. På bokhandeln hittade jag Mikael Perssons bok Till Himalaya land – Nepal, Vagabonds förlag (ISBN91-973385-1-6). Sedan jag börjat läsa så förstod jag att resan skulle passa mig. Bland mina bekanta som fick veta vart jag skulle åka fanns det delade meningar. Några, men inte alla skulle själva vilja göra denna resa. Själv menar jag nog att det är resan med stort R. Men man måste kunna stå ut med att bo i tält, man måste stå ut med enkla toaletter, man måste stå ut med att bli smutsig, blöt och svettig och inte ha någon dusch tillgänglig, osv. Fysiskt så krävs inga otroliga styrkor för en trekking som den jag var på. Men man måste ha bra grundkondition och klara att vandra i brant terräng både uppför och nedför. Man skall inte ha problem med hjärtat, knän eller fötter. Många dagar så låg start och slutpunkt på nästan samma höjd, men det innebar inte att vandringen gick på plan mark.

Utresan från Sverige via Köpenhamn gick bra. I Köpenhamn fick jag kontakt med vår reseledare från TEMA-resor. Med hennes hjälp hittade vi också igen dom flesta av våra medresenärer. Det fanns många med TEMA-märken på packningen, ryggsäck och gymnastikskor men dom allra flesta skulle på någon annan resa. tex rundresa i Indien. Just på vår resa var vi bara sju betalande, med en reseledare - lyxigt värre.

Nattflyget till Delhi gick bra, men inte sover man som i hemmasängen inte. På morgonen landade vi planenligt på Delhis flygplats. Pass- och visumkontrollen var noggrann. Inget lämnades åt slumpen. Vår lokale agent mötte upp, och så småningom kom vi iväg i en chartrad buss.

Inom en timme kom vi till hotellet där vi checkade in och åt lunch. Sigthseeing på staden under eftermiddagen. En natt på hotell i Delhi. Sedan till flygplatsen för flyg till Kathmandu. På den flygningen kunde vi se en del av Himalaya.

Pass- och visumkontroll.

Väntan. En ny lokal agent tog emot oss. Buss till hotell. Kort information om vad som skulle komma. En kort fri eftermiddag med ett snabbt besök i Thamel, en stadsdel i Kathmandu där turister trängs med alla försäljare. Trots att vi blivit informerade om prutandets svåra konst blev vi lurade. Dock inte på några stora belopp. Allt är otroligt billigt. Nästa dag hade vi en heldags sightseeing i Kathmandu. Det är svårt för en lekman att hålla att isär alla tempel och gudar.

Information om den kommande trekkingen på kvällen. Presentation av vår Sirdar, dvs den sherpa som hade huvudansvaret för vår vandring.

Morgonen därefter klev vi förväntansfulla upp på den buss som skulle ta oss till Pokhara, drygt 20 mil, eller 7 timmars resa. Inte alltför bekväm. Men vi var glada för att vi inte behövde åka "lokalbuss". En snabb tur förbi hotellet där vi skulle bo en natt på tillbakavägen. Mycket varmt, men dålig sikt så vi såg inte fjälltopparna.

Efter ytterligare någon timme nådde vi vårt mål. Bussen lastades ur, och vi gjorde den första vandringen. Bara några hundra meter fram till vårt första nattläger.