Poon Hill

Den här sidan innehåller rätt många bilder, vilket gör att det tar en stund att ladda in den, om du inte har tillgång till en bredbandskoppling. Men jag tror att du som stannat kvar så här länge, förmodligen har blivit lite intresserad, och troligen väntar ut den här sidan också. / Hans-Göran

Redan före klockan fem börjar det skramla i köket. Snart serveras den första temuggen. Utanför tältet är det mörkt, och kallt (-5 Gr C). Vi skall liksom nästan alla andra vandrare upp till Poon Hill (ca 3200 m ö h) för att se på soluppgången. Dom flesta stannar en dag extra i Ghorepani för att göra detta. Utsikten vid soluppgången är kanske den vackraste i Annapurnaregionen. Vandringen från nattlägret tar ca 45 minuter. Det är knappt 300 höjdmeter upp till bergets topp. Det ser ut som en svensk luciamorgon när alla vandrar med ficklamporna tända uppför stigen.

Bild på skylt Strax före klockan sex når vi toppen. Det är fortfarande ganska mörkt, kallt och friskt. Här kommer våra varma kläder till pass. Många som vandrar använder stavar för att avlasta knän och ben, och för att få hjälp med balansen.
Bild på förväntansfulla vandrare

Bild

Den som vill kan köpa sig en kopp te, eller kaffe. Priserna här uppe är marknadsanpassade, flera gånger dyrare än i Ghorepani. Senare under dagen drack vi fem tekoppar för 60 rupies (ca 7,50 SEK).  

.Bild

Solen lyser snart på toppen av Dhaulagiri (8167 m), och alla andra toppar som vi ser. Mellan oss och Dhaulagiri ligger Kali Gandaki, världens djupaste flodklyfta, sex kilometer lägre än toppen. Men vi ser många andra toppar också. Under molnen som vi ser på nedanstående bild flög flygplanen på väg till Jomsom, en start och slutplats för vandringar.

Innan vi går ner har det blivit dagsljus, och vi ser Dhaulagiri i dess fulla skönhet.

Sedan vi kommit tillbaka till tältcampen åt vi sen frukost i lugn och ro.

Det här var vår vilodag, då vi kunde sitta och prata, tvätta hår, och kanske lite kläder. På förmiddagen var det soligt och klart väder, men inte så varmt i luften. Varje gång solen gick i moln var vi tvungna att klä på oss. Vilan gjorde gott för kroppen, och det mesta av träningsvärken hann försvinna.

 

Trots att Ghorepani är en centralpunkt, där flera vandringsvägar möts så var det ingen stor by. Här kan ligga 1 meter snö på vintern, och det är inte så många som bor här när turistsäsongen är över. Här fanns i alla fall elström. Men den japanska gentlemannen som hade tappat sin kamera lyckades inte hitta någon att köpa. (En japan med bara en kamera - otroligt!)

Under dagen såg vi en helikopter komma och hämta två ordentligt magsjuka turister. Det var skönt att se att vi ändå inte var helt isolerade från övriga världen.

I byn gick livet sin gilla gång.  Dom äldre kvinnorna som inte var sysselsatta med annat kunde samlas för att diskutera livets frågor.

Varutransporter skedde med åsnor, eller som vi såg på en bild tidigare på människoryggen. Många bärare kunde bära 40-60 kg på ryggen. Men inte med bärram med höftrem, utan med en rem runt pannan. Vi som vandrade hade riktiga vandringskängor, eller i alla fall kraftiga gymnastikskor. Bärarna hade som regel enkla "strandskor", såna som man kniper mellan tårna.